revolution

 

Låt säga, rent hypotetiskt, att det jag alltid har funnit fascinerande slutade att fascinera mig. Att de ideal och de hörnstenar jag har placerat ut under min fasad plötsligt grävdes bort, att alla de tankar jag varje dag tänker - och har tänkt under en lång period av mitt liv - plötsligt tog fyr och i ett svep transformerades till aska. Aska, som i sin tur beblandade sig med ruinen av vassa höftben och lika vassa tänder, orsakad av de bärande hörnstenar jag så vårdslöst valde att avlägsna. 

 

...

 

Mina tankar brinner likt de brev och de estetiskt förkastliga skisser jag med en darrande hand forcerade in i de pappersark som jag rev ut ur min anteckningsbok gömd under kudden. Brinner likt de offrade regnskogar på vilka mina fantasier antog sina skepnader, krävde en värdkropp att växa i; skepnader av desperation, av skrik kvävda i kudden kring mitt ansikte.

De brinner likt mitt blöta avtryck i ett örngott som har varit i behov av byte sedan många somrar under de svarta, tunga moln av oro bredvid den svarta, djupa sjön av nostalgi.

 

När jag fångar en glimt av tidens förvridna anlete i det stilla böljande av vatten som kretsar kring mitt liv ser jag tillbaka på din karaktär som någonting beundransvärt, ikoniskt, martyrlikt.

Ingen älskar någon lika mycket som de älskar någon som har fallit offer för sig själv. Om det inte existerar någon närliggande katastrof, är vår högsta önskan att skapa en.

 

Vi dör för att skapa, men vi lever för att ruinera.

 

Vi var månens alla faser, branden i solnedgångens himmel, när vi ville. Skymda av det svarta moln som ständigt kretsar ovan oss. Och du var det efterlängtade utbrottet av åska som inte kändes i mitt bröst förrän det var över.

 

...

 

Låt säga, rent hypotetiskt, att det jag alltid har funnit fascinerande slutade att fascinera mig -- Vem hade jag varit?