revolution

Jag stjäl ord när jag inte vågar offentliggöra mina egna. En vanesak, en parodi. Jag är en fegis.

När saker och ting börjar se ljusare ut är det lättare, smidigare att gömma sig bland skuggorna. Så jag drog ett streck i sanden, en tydlig gräns. Jag ställde mig med en fot på var sida om den.

Jag vet ingenting om någonting, hur kan man egentligen vara säker? Våra små, små liv kretsar kring deduktiva slutsatser; jag är inte ens kapabel till att ta ett beslut eller formulera ett avsked. Jag vet ingenting om någonting. Det enda jag med säkerhet kan konstatera, förmår jag mig inte säga.