23:08:49
Persiennmönstrad
Ingen ser oss där vi i skuggan nu ser på varandra, där vi upprätthåller någonting livfullt, någonting som man behandlar med respekt.
Vördnad.
Någonting som faktiskt spelar roll.
"Vi är... skal. Tomma skal av obrukad potential.
Precis så som havet.
Produkter av skuggan, omöjliga för ljuset att nå. Kanske är det därför vi vet så lite om varandra, och vi blir till skal av vad vi kunde vara.
Just som på havets botten.
Ingen ser oss, men vi är inte osynliga, och vi kan heller inte träda fram. De som vistas i ljuset kan inte förstå det, de kan bara förstå att himmelriket är skapt enligt dem personligen.
Det är en så tunn linje, min kära.
Under och över ytan, luft i lungorna och vatten i lungorna.
Liv och död. Skal och... människor.
Men vi måste först förstöra oss, för att få veta vilka vi egentligen är, för att fylla våra skal.
För att veta, inte tro."
Hon vänder åter sin blick bortom fönstret, dit där hennes tankar samlas och bildar en slutsats.
Oavsett hur grym den kan tänkas vara, är den fortfarande där, bortom muren av persienner.
Bortom ljuset från mellan persienner.
-
Tiden springer iväg, medan jag sitter fastnaglad mot ett ruttnande kors av krossade drömmar och ett till döds stenat sinne.
Jag letar efter en känsla av liv att gå i döden för.