revolution

Den vakna sömnens vågor och fjättrar

Så stilla mot den hud jag skall ersätta

 

Liksom universums strömmar och dess bojor

Sedda genom ett tredje öga

 

En initiatorisk rit genom vilken det gradvis öppnats

Och stängts till takten av mörkrets ständiga skepnad mot dess antites

 

I en värld kommen ur mörker

Bereder jag världen mina öppna handflator

 

Likt en markör för hålet som komma skall

 

För ljuset, antitesen, skiner snarare starkare

I avgrundens enhetliga makrokosmos

 

Än i ögonen på de som älskar

Utan att se fallna stjärnors glans

 

För ljuset, gudomen, skiner snarare starkare

I sonens och dotterns kaotiska uppenbarelse

 

Än i ögonen på de som älskar

Utan att se tunneln vid ljusets slut